En dag som jag

Idag är det första advent och denna helgen har varit präglat av fusk, fusk, fusk på både högre och lägre nivåer. I fredags åt jag pommes. Bara ett par stycken, men än dock. Det var så sjukt gott. Jag åt även bröd. Det var inte lika gott. Igår drack jag massvis med drinkar och satte i mig en hel påse rotfruktschips. Ja, som sagt. Inte särskilt bra. Jag känner mig svullen men jag har ingen ångest.  Nu ska jag försöka hålla mig utan jättestora avsteg till vi åker sedan har jag planerat att inte köra lchf på Sri Lanka även om jag ändå inte kommer att äta godis, chips och bröd.  Men jag kommer att äta ris när det behövs, jag kommer äta frukt och jag kommer att anpassa mig till maten där nere. För jag vill inte att denna resa skall styras av vad jag kan eller inte kan äta och jag vägrar titta tillbaka på denna resa och önska att jag inte var så strikt med maten.  Därför kommer jag att släppa på det för att starta igen när jag kommer hem igen. 

 

Och jag tycker ibland att det är så tufft när folk får frågan om man saknar kolhydrater och svarar nej. Jag får den frågan jämt och svarar alltid likadant: varje dag. Jag saknar kolhydrater varje dag och det är alltid en kamp mer eller mindre. Jag drömmer om en godispåse,  en pizza och bröd. Jag saknar det verkligen. Men jag kan inte äta det och hålla vikten, varken jag tränar, äter fettsnålt eller fettspäckat.  Jag kan inte äta det och lchf ger mig en möjlighet att stå emot. Jag kan inte äta lite, utan måste utesluta mer eller mindre allt för att lyckas. Så ja, jag saknar det. Varje dag. Men jag vill även ha kontroll över min kropp och jag får istället äta så mycket annat gott med gott samvete. Därför är lchf bäst för mig.