En dag som jag

Nu har jag äntligen fått ett klartecken från min älskade sambo. Han är världens underbaraste men jag och han är definitivt världens motsatser. Jag är spontan och lever efter en "det-ordnar-sig"-mentalitet samtidigt som jag har ett enormt kontrollbehov. Men jag vill också vara ute i god tid och jag vill att saker skall hända nu. Jag gillar inte när jag behöver vänta. Min sambo är en "tänk-om"- person som gärna vänder och vrider på allt som kan tänkas gå fel innan ett beslut tas. Detta är en oehört märklig kombination av människor då jag retar mig till förbannelse på hans tröga start vid allt som ska göras. 

 

Vi har, sedan vi blev tillsammans i princip, planerat att flytta närmare mina hemtrakter. Henkes inställning till detta har genom åren varierat från att "självklart ska vi flytta" till "njaa, jag vet inte riktigt" till "jo, men var annars ska vi bo?" till "Fast det är bra bekvämt att bo kvar här" till "Ja, jag är beredd att flytta på mig".  Som ni förstår så har resan varit som en berg och dal-bana och jag har gått från att planera flytt till att inte göra det och får ständigt höra att jag tjatar när jag nu vill ha ett riktigt ordentligt svar. För det är faktiskt så att nu, när allt börjar närma sig och det faktiskt börjar finnas lite sanning i saker och ting, då får min herre lite kalla tår. Han inser nu att det är ett jättestort projekt att flytta, skaffa bostad, byta jobb och det innebär en ganska stor apparat för honom. Och jag är med på det. Jag förstår att det är läskigt. Men i min värld så är detta inte tidpunkten att bli livrädd utan snarare tidpunkten att kasta sig ut och chansa. Han säger att han vill flytta och han säger att han vill flytta med mig. Det enda jag kan göra är att lite på honom. Men han är så trögstartad. Men nu har jag i alla fall fått ett, om så något så när på lite urtvingat okej till att börja leta både bostad och arbete. Arbete har jag ju iofs letat sedan 14 dagar tillbaka men just bostad är ett stort steg. 

 

Igår samtalade jag med min far som är en man som gärna hjälper till rent ekonomiskt för sina barn. Ja, det är ju inte fel och många skulle kalla mig bortskämd. Jo, visst. Det är möjligt att jag är bortskämd ur den bemärkelse att jag har en far som är villig att hjälpa till med att eventuellt köpa en bostadsrätt. Detta kommer väldigt plötsligt men också väldigt behövligt då hyresbostäder i Uddevalla är väldigt svåra att få tag i och dessutom väldigt dyra. Nej, en bostadsrätt hade varit perfekt. Då ska man bara hitta en också. 

 

Och ni vet hur man under åren suttit på hemnet.se och tittat på hus, bostadsrätter och fina kåkar och tänkt: Någongång. Den skulle jag vilja ha. Där hade jag kunnat tänka mig att bo? Ni vet då man bara önskade att man hade möjligheten att köpa den där bostadsrätten just då för den var ju perfekt? Ja, precis som med allting annat så finns där inte mycket att ha när man väl letar. Men jag ger inte upp. Jag letar och letar och planerar och planerar. Snart. Snart ska vi flytta!