12:33:25
sju månader
Sju månader har gått sedan jag tog ut spiralen. Det var då vi beslutade oss för att skaffa barn. Sju månader. Mer än ett halvt år. Det tog fyra månader innan min mens kom igång som den skulle. Den kom som den skulle i två månader. Nu har den hoppat en månad igen.
Sju månader har präglats av hopp och förtvivlan. Just nu är det en blandning av förtvivlan, sorg och likgiltighet. Jag är ännu inte med barn. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att bli det heller. Jag kommer aldrig få känna glädjen av en växande mage och en sparande inneboende. Det är precis så det känns. Och det sörjer jag. Det känns förjävligt, även om jag faktiskt tror att jag någon gång kommer att få det. Sedan kommer likgiltigheteten. Den del av mig som just för tillfället inte orkar kämpa längre. Den del av mig som inte längre orkar bry sig. Den längtar så det gör ont men den orkar inte längre med växlingarna mellan hopp och förtvivlan. Den orkar inte längre bry sig eller kämpa. Men utan kampen kommer det aldrig bli någon bebis. Och utan likgiltigheten kommer jag inte längre orka kämpa.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Det känns tungt.