21:12:38
En märklig situation
Idag har jag varit i en situation där jag får kämpa med mig själv som människa. Situationen skedde på bussen hem ifrån praktiken och spelades ut ungefär på följande sätt:
Eftersom jag praktiserar på annan kommun så åker jag buss 40 minuter enkel resa varje dag. Idag när jag satt på bussen hem så kom det på en kvinna som satte sig bakom mig och började prata i telefon. Hon pratade väldigt högt och länge och jag skulle bli förvånad om en enda människa på denna buss missade vad hon pratade om. Jag kunde knappt höra mina egna tankar och efter ett tag började otåligheten och irritationen att bubbla inom mig, kunde hon inte bara lägga på?! Men nej, hon fortsatte ett bra tag till med högre och starkare stämma tills hennes kamrat i andra änden äntligen la på. Men denna underbara tystnad blev inte långvarig då hon snabbt därefter började att sjunga högt för sig själv. Med viss erfarenhet av psykiska funktionshinder så förstod jag att denna kvinnan hade någon typ av kognitiv funktionsnedsättning som eventuellt kan ha påverkat hennes kognitiva förmågor tillsammans med att jag under samtalet förstod vart hon arbetade, vilket är en verksamhet jag har stött på i arbetet. Detta borde ha bidragit till en högre tolleranströskel ifrån min sida, genom att kunna acceptera henne ändå, men detta var för mig omöjligt i denna situation.
Detta fick mig att fundera över skillnaden mellan att vara professionell och privat. I min yrkesroll hade jag inte haft några som helst problem att hantera denna kvinna och hennes behov av att alla skulle höra henne men som privatperson, som Helena, på bussen påväg hem och i stort behov av att kunna luta mig tillbaka och koppla och stänga av innan jag kom hem så var denna situation extremt påfrestande vilket kändes så fel när jag ändå skall arbeta med människor som kan ha liknande funktionsnedsättningar. Jag borde alltså vara den som var tollerant och accepterande. Jag, om någon, borde kunna ha överseende och tålamod, som förstår att det ligger någonting bakom beteendet.
Någonstans tycker jag att detta är väldigt svårt. Att acceptera att jag inte alltid är socionomen Helena, utan att jag även är personen Helena. Att det är okej för mig att ha fördomar, åsikter och känslor rörande andra människor så länge jag i min yrkesroll är medveten om dem och är kapabel till att lägga dem åt sidan för att kunna garantera rättssäkerhet.