En dag som jag

 

Detta är jag idag, 22 Januari 2015. Det är nästan exakt ett år sedan jag började med LCHF och idag vägde jag mig på ganska exakt 70 kilo. Jag har något kilo kvar efter det jag gick upp under vår resa innan jag är tillbaka där jag slutade. 

 

När jag tittar på bilderna så blir jag både glad och besviken. Självklart så är jag oerhört tacksam för att jag inte ser ut så som jag gjorde för ett år sedan. När jag tittar på mig själv idag så ser jag en kvinna som börjar komma tillbaka till sig själv och inte behöver skämmas alltförmycket i sina underkläder. Ändå är jag inte färdig. Enligt mitt mål, som jag satte upp för ett år sedan, ville jag ner till 60 kg. I dagsläget så är jag osäker på om det är möjligt för mig. Däremot så hoppas jag på att komma ner till 65 kg. Min kropp verkar dock vara väldigt bekväm vid att ligga runt 70 kilo vilket grämer mig lite. Denna resa har inte alls varit som jag hade planerat. Jag hade planerat att ha nått mitt mål om 60 kilo idag. Jag hade planerat att det skulle gå fort och mirakulöst. Men jag har lärt mig att en viktresa inte är spikrak. Den är fylld av spurtar, platåer och uppförsbackar och framförallt, den tar tid. Det är mer som ska fixas än sockerfluffig kropp. Hela mitt sätt att förhålla mig till mat och kost måste förändras och jag måste komma till acceptans för att jag inte är som alla andra. I förrgår skrev jag om kapitulation mot sockermonstret och att jag var redo att kapitulera, ge upp min kamp och bara möla som vi säger där jag kommer ifrån. Idag använder jag ordet kapitulation igen, men i en annan bemärkelse. Jag måste kapitulera till den tanke att jag inte har samma förutsättningar att vara smal som många andra har. Jag måste kapitulera och acceptera att detta är jag och det är de förutsättningarna jag har. När jag har gjort det. När jag har accepterat att detta är jag så har jag två val: Göra någonting eller inte göra någonting. Vara tjock eller vara mindre tjock. Detta tog mig ett år att lista ut. Det kan gå fortare för andra och det kan också ta längre tid för vissa. Jag behövde slå i botten, riktigt hårt, innan jag vaknade upp. Det är såhär det ser ut för mig och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det. 

 

Detta är anledningen till att jag delar med mig av dessa bilder. Jag försöker att acceptera mig själv för att kunna börja bygga upp mig själv igen. Jag har insett att det inte är bara min vikt som är mitt problem utan att jag samtidigt måste arbeta upp min självkänsla. Min känsla att jag är mer än vad jag åstakommer.