11:57:19
Insikt
Igår pratade jag med min sambo om min sorg och min ångest över att inte kunna äta kolhydrater och vilken kamp detta är för mig. Min sambo är en person som jag sällan pratar om sånthär för då han är mycket lik min mamma. Han säger aldrig vad man vill höra, utan vad man behöver höra. Det är inte kul alla gånger men ibland är det nyttigt.
Igår gick vi, hand i hand, på bergvik köpcenter i Karlstad. Förbi Max, Mc Donalds och alla pizzaställen som är uppradade utanför coop. Vi gick där och pratade och jag sa till honom hur nära jag var på att gå in i en restaurang och ta mig en burgare. Jag berättade hur ledsen jag var över att jag inte kunde göra det, precis som alla andra. Hur ledsen jag var över att jag fötts som jag har fötts; med en ämnesomsättning som gör att jag blir fet av kolhydrater. Han var tyst en stund och sedan sa han någonting så klokt att jag blir tårögd när jag skriver det. Han sa:
"Helena, för dig är det kolhydraterna och vikten du önskar var annorlunda. Vissa människor önskar och tror att allt hade varit annorlunda om de bara fötts i en annan familj, en som inte missbrukar. Vissa önskar att de inte fötts med ett funktionshinder för då hade allt varit annorlunda. Vissa önskar att de inte hade fötts så konstiga att de inte blivit mobbade hela skolgången. Alla människor har någonting som de önskar annorlunda, även om alla inte går upp i vikt av det. Även om du går upp i vikt av kolhydrater på ett sätt som många andra inte gör så finns det ändå många människor som skulle byta liv med dig för allt annat du har som de aldrig fick."
Nåja, ordagrant kanske han inte sa precis så men kontentan var precis så. Var glad för det du har istället för det du inte har. Det du har, kanske andra längtar efter.
Detta gav mig ett uppvaknade och en styrka som jag aldrig kunde fått annars och jag är så glad över att han fanns där, just då. Under detta uppvaknade insåg jag att jag faktiskt kan kämpa och faktiskt kan göra någonting åt mitt problem. De som fötts in i fel familj kan inte det, de kan inte fixa sin familj, de får leva med sin familj så gott det går. Människor som fötts med en funktionsnedsättning kan inte bara bestämma sig för att lösa den. De får leva med den och kämpa på. Jag kan inte fixa min ämnesomsättning och göra så att jag tål kolhydrater. Jag kan inte fixa mig. Jag kan bara göra det bästa utav situationen och acceptera att det är så. Komma till sans med det och leva med det. Och istället för att sörja det jag förlorat så kan jag glädjas åt det jag har: En helt underbar man som jag en dag skall gifta mig med och som ska bli far till mina små barn, en helt fantastisk och vild katt som varje morgon lägger sig på mitt bröst för att mysa en stund innan vi stiger upp, snart en examen i socialt arbete, en helt underbar och frisk familj som har gett mig den bästa uppväxt jag någonsin hade kunnat önska, få men fantastiska vänner som ställer upp i ur och skur, jag är frisk, har lätt att få jobb, jag har lätt i skolan och är ganska små smart, jag har aldrig blivit mobbad, jag har ett fantastisk stödstystem från familj som andra bara skulle kunna drömma om, emotionellt och ekonomiskt. Jag har helt enkelt fantastiska framtidsutsikter på alla plan. Allt detta är saker som inte alla har haft turen att vara välsignade med. Jag är välsignad med detta, och vad gör det då om jag inte får äta smågodis eller pizza? Egentligen? Om det är det enda jag sörjer över, om det är mitt största bekymmer, så är väl det för väl!
Detta är inget desperat inlägg. Detta är ett inlägg fullt av hopp och insikt. Ett inlägg proppat med styrka. Därför vill jag avsluta det med sinnesrobönen, som ofta används inom 12-stegsbehandling som jag tycker är så otroligt bra att alltid bära med sig. Oavsett om man är beroende eller inte.
- "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."