En dag som jag

När jag var liten fick jag alltid höra att eget skryt luktar. Jag har hela min uppväxt fått lära mig att vara ödmjuk och inte uttala mig som att jag är bättre än någon annan, och i allmänhet anser jag inte det. I de flesta avseenden anser jag snarare tvärt om att människor är jämlik mig eller snäppet bättre på mycket. Jag har aldrig tyckt att jag var snyggast eller duktigast på någonting egentligen. Tills nu. Idag och igår har jag och min sambo suttit och läst uppsatser inför opponering. Opponeringsgruppen vi har hamnat i består av ett urval av klassens läshuvuden, de som alltid pratar på lektionerna och kan hur mycket som helst, och jag tänkte direkt att detta kommer bli tufft! De kommer grilla oss och vi kommer inte hitta någonting på deras att klaga på. Nu, efter att ha läst igenom deras uppsatser, känns det som om vi är otroligt mycket bättre än dem. Denna känsla chockar mig då jag trodde att jag skulle tänka helt omvänt. Jag satt idag och läste igenom vår uppsats en sista gång, för att vara förberedd inför morgondagen och kom hela tiden på mig själv att tänka "Jävlar vad bra skrivet!" och "Har vi skrivit det här?!". När jag sedan läste igenom de andras, bland annat och framförallt de som vi ska opponera på, så hade jag svårt att hitta någonting jag ansåg vara bra med uppsatsen. Det var svårt att fatta och skiftade mellan alldeles för svårt och helt oförståelig svenska. Allt jag kunde tänka var; Vi är så jävla mycket bättre än det här! 

 

Är det verkligen så? Är vi så mycket bättre eller är det min självgoda sida som börjat titta fram? Jag hoppas ju, för vår skull, att vi är betydligt mycket bättre än uppsatsen vi opponerar på, men jag gillar ju heller inte att känna mig bättre än andra. Detta samtidigt som jag inte hoppas på för mycket skit imorgon. Ja, det är svårt det där! Gränsen mellan självgodhet och självberöm.