En dag som jag

Ja, min plan var ju att jag, efter resan, skulle hem igen och nystarta med riktigt bra LCHF. Detta har inte gått som planerat. Jag har gjort fler avsteg än jag någonsin gjort under mitt år med LCHF och även om jag hållt mig rätt så bra till LCHF i den normala kosten så har det till och med slinkit ner någon pommes och till och med en cheseburgare.

 

Jag fantiserar konstant om pizza, plockgodis och riktiga kanelbullar och jag drömmer om att slänga LCHF i väggen och bara ge upp. Kapitulera inför att jag alltid kommer att vara knubbig och att jag kanske denna gång skulle kunna hantera kolhydraterna i en lagom mängd. Någonstans, djupt inne i mig, vet jag att jag inte skulle det. Det kanske skulle fungera ett tag men ju längre ner i träsket jag skulle komma desto mer skulle jag frossa. Jag vet det. Jag skulle svälla som en ballong och allt skulle vara kört. 

 

Det vill jag ju inte! Jag vill inte svälla men jag vill äta! Jag vill äta allt! Jag ser människor sitta på en pizzeria och sörjer för att jag inte kan få sitta där också! JAG. Att få äta en pizza utan att känna att det är mer än jag kan hantera. Jag ser personer som sitter i soffan med en godispåse fyllt med underbart färskt smågodis och verkligen sörjer och grämer mig över att inte JAG kan få sitta sådär också. Så som normala människor gör. För någonstans ser jag på kolhydraterna, på sockret och drogen, som normalt. I min värld, och i samhällets betraktan, är sockret verkligen normaliserat. Jag skulle just till att jämföra det med alkohol men hejdade mig. Alkohol och socker är inte samma sak längre. Socker är där alkohol var för 20 år sedan. Idag är alkohol mer och mer laddat, det är mer och mer okej och normaliserat att ha alkoholproblem och människor i allmänhet har större förståelse för att det finns personer med alkoholproblem i vårt samhälle idag. Denna normalisering och förståelse för socker finns inte ännu och folk förstår inte, inklusive jag, att detta också är ett problem. Ett riktigt och legitimt problem. Servering och försäljning av alkohol är mycket mer restriktivt än vad försäljning av godis är. Lika så är förtäring av godis. 

 

Föreställ dig en dag på jobbet, en föreläsning på universitetet eller en måndag framför tvn med din familj. Föreställ dig ett möte tillsammans med din chef och dina kollegor. Föreställ dig nu hur din kollega, chef eller kurskamrat korkar upp en flaska vin, en 75 renat eller langar upp ett sexpack öl på skrivbordet, föreläsningsbordet eller tv-soffan den där måndagen. Ja, du skulle ju reagera, eller hur? Detta finns inte när det kommer till godis och socker. Det är inget konstigt att gå iväg och köpa en godisbit på rasten, sitta med en godispåse i skrivbordslådan eller bjuda på kakor på konferansen? Godis framför tvn är snarare regel än undantag idag och begreppet lördagsgodis finns inte längre. Det heter alldagsgodis och finns i varje människas skafferi, varje dag. Och detta är ju inte konstigt. Som sagt tidigare är det snarare regel än undantag och det är mindre normalt, mer onormalt, att inte ha det där godiset, inte bjuda på kakorna och inte delta i denna normala ritual än vice versa. 

 

Är det då så konstigt att man sörjer? Att jag sörjer för att jag inte tillåter mig själv att delta i detta samhällsnormala beteende? Att jag inte kan hantera en så simpel och normal sak som godis? Någonting som ALLA andra kan hantera. Är det konstigt att jag sörjer att jag inte föddes med en normal ämnesomsättning, sån som så många andra har, som min mamma och min bror har? Att jag rent existentiellt ifrågasätter till en högre insats VARFÖR JAG skulle bli såhär? För om jag inte blev tjock av det så hade det ju inte synts.Jag vet att jag blir fet av att äta kolhydrater. Jag tappar kontrollen och försvinner. Ändå önskar jag att jag fick. Ändå önskar jag tappa kontrollen. Ändå önskar jag ge efter. Stänga in mig. Försvinna. Jag önskar att jag fick sluta bry mig, sluta kämpa och kapitulera. 

 

Det bästa jag skulle kunna göra är att försöka strikta upp min kost igen. Utesluta allt och kämpa. Men det är så tungt. Det är fruktansvärt tungt och motivationen är i botten. Jag klarar med nöd och näppe hålla mig där jag är och jag blir äcklad av tanken på ägg och smör. Jag kan överleva på keso till frukost ett tag. Jag klarar av att äta soppor och grytor med grönsaker. Jag kan kanske hålla mig ifrån de större frestelserna med hjälp av mörk choklad, blåbär och dylikt. Men just nu är det en kamp för livet. Styrkan finns där inte att strikta upp det. Livet tillåter det inte. Jag vill det ju inte. Men samtidigt frågar jag mig själv hur länge jag kan stå emot, innan jag faller. Hur länge jag kan kämpa innan jag sitter där: Ensam och gråtande med ena handen i en godispåse och andra i en pizzabit. Jag kan se det framför mig och jag kan ärligt talat inte säga att det inte kommer att ske. 

 

Detta inlägg är inget motiverande inlägg. Det är ett desperat inlägg. Anledningen till det ligger i att jag inte kan avsluta detta inlägg med mer styrka än det började. Jag kan inte avsluta det genom att skriva att jag fan ska stå emot och att jag inte ska låta sockermonstret vinna. Jag kan inte skriva ett motiverande slut. Detta är sockermonstrets äckliga ansikte. Hur det kan få en människa att helt och hållet gå ifrån allt den vet och kan, allt den hoppas och tror på och allt den kämpat för. Hur den kan få en person att helt och hållet börja vilja ge upp.