En dag som jag

Ja, hur går det här? Det går frammåt. Jag har rannsakat mig själv en stund och funderat. Hela våren har jag gång efter gång gjort försök att försöka strikta upp min kost och har gång på gång misslyckats. Detta har resulterat i det värsta jag hade kunnat tänka mig. Jag har gått upp i vikt. Rätt mycket också. Det var när jag ställde mig på vågen och såg de fasansfulla siffrorna som det gick upp för mig på riktigt. Först drog en sorg över mig som sedan byttes mot en beslutsamhet. 

 

Under våren har mitt psyke varit instabilt och så blir också min kost. Stundvis har jag varit beslutsam och stundvis har jag fuskat. Jag har inte fuskat på ett frossande och fruktansvärt sätt, nej jag har fuskat genom att ta någon godis, äta en sked glass, äta någon sked ris och någon potatis. Inga mängder alls utan betydligt mindre än vad "normala" människor äter. Ändå! har jag gått upp i vikt. Ändå säger min kropp ifrån! Ändå. Jag kände verkligen en sorg. Min första tanke var "Vad är det för fel på min kropp som inte kan leva såsom andra gör? Visst rör jag mig inte onödigt mycket men lite vardagsmotion får jag allt till ibland. Jag rör mig heller inte mindre än många andra. Vad är det som gör att min kropp inte klarar av vad som är normalt?". Den tanken var kvävande och självföraktande. Den la skulden på min kropp och att skulden till detta var mitt. Men felet i detta var inte mig, det var skulden. Det fanns ingen skuld, för jag hade ingenting att vara skyldig för. Min kropp hade ingenting att vara skyldig för för det var inte dens val att göra mig såhär. Min andra tanke blev istället "Vad är det för annorlunda med min kropp som gör att den inte tål kolhydrater så som andra människors kroppar gör?". Skillnaden här blev att jag uteslöt skuldbegreppet, uteslöt att någonting skulle vara fel på mig. Ingenting är fel på mig, men jag är annorlunda. Likt andra människor är annorlunda på andra sätt har även jag mina skönhetsfläckar. Men jag har ett behagligt lynne och jag mycket stolt över min intelligens och min hjärna. Jag brukar ibland förundras över hur stolt jag blir när jag tänker på min reflekterande förmåga och hur jag ibland kan analysera ting på ett sätt som jag inte ens själv trodde att jag kunde. Jag har lätt där andra har det svårt och jag begriper saker så fort som andra kanske inte gör. Där är jag också annorlunda. Men vad gäller detta är jag annorlunda för att min kropp inte tål kolhydrater. Inte det minsta lilla alls. Min kropp tål de inte utan svullnar och ökar i vikt likt en vattenballkong. Nästa fråga blev därmed: "Vad kan jag göra nu då?". Ett flertal alternativ uppenbarande sig: 

 

 

1. Ändra på mig själv. Göra att jag tål kolhydrater igen. 

2. Ingenting. Jag får leva med att vara överviktig och känna mig svullen och tjock i allt jag har på mig. 

3. Utesluta kolhydraterna så gott jag bara kan för att försöka gå ner det jag gått upp plus lite till igen. 

 

Nå... låt oss nu gå igenom detta riktigt noga så att min annars så kloka och smarta hjärna hänger med. 

 

1. Kan jag ändra på mig själv? Nej. Helt uppenbart och tydligt kan jag inte det. Jag är född med de förutsättningar jag har och får hålla tillgodo med det. På sin höjd skulle jag kunna uppsöka vårdcentral för att undersöka huruvida jag har några fysiska besvär som gör att jag har svårt att gå ner i vikt. 

 

2. Ingenting.. leva med mig själv och acceptera att jag alltid kommer att vara överviktig? Ja, det är ju ett alternativ förstås. Det skulle innebära att jag fick njuta av mina hädiska kolhydrater bäst jag ville. Kan jag tycka om mig själv som överviktig? Jag ser framför mig hur jag står i vassen om sommrarna, hur jag undviker att vara med på foton, hur jag börjar bygga upp ett förakt mot mig själv. Älska dig för den du är. Ja, jag älskar mig. Min person och min personlighet. Den är det inget fel på. Men kan jag älska mig om jag ger upp? Om jag återigen går tillbaka och misshandlar min kropp med någonting den inte tål? Kan jag älska mig själv om jag ser mig i spegeln och inte tycker att jag är vacker? Kan jag älska mig själv om jag gör någonting som jag vet är farligt och dåligt för min kropp, den enda kropp jag har och kommer att ha? Jag kanske skulle kunna lära mig att tycka om mig själv någorlunda. Jag skulle se mina fina sidor istället. Men jag skulle nog aldrig kunna se mig i spegeln och vara nöjd. Inte efter att ha gett upp. Och om jag inte skulle kunna älska min kropp, hur skulle jag då kunna förvänta mig att Henke skulle göra det? Att andra skulle göra det? 

 

3. Utesluta kolhydraterna så gott jag kan... En glutenallergiker kan inte äta gluten, en kattallergiker kan inte ha en katt och en gräsallergiker har ett riktigt helvette om våren och sommaren. Kan man se kolhydratskänslighet som en intollerans? Jag tål det inte. Hur strikt ska man vara för att det ska vara hållbart och långvarigt? Hur strikt tillåter mig mitt liv att vara. Utifrån mina funderingar och resonemang så är detta det enda legitima och vettiga alternativet. Det är ju inte svårare än såhär. Någonting i mig säger att det kommer bli betydligt lättare när vi börjar jobba i sommar. Då får vi struktur och rutin i vår vardag och det kommer bli lättare att skilja mellan vardag och helg. Min sinne kommer att få stimulans genom ett arbete och jag tror och hoppas att det kommer bli lättare då. Men notera en sak i detta alternativ. Det står inte "Uteslut kolhydrater". Det står "Uteslut kolhydrater så gott jag kan". Det innebär för mig två saker. 1. Att det kommer komma tillfällen i mitt liv då jag inte kan utesluta kolhydrater. Det finns så mycket i mat idag som innehåller kolhydrater och hur strikt jag än vill vara så är jag inte en person som vill leva på kött och smör. Det är bara inte jag, jag njuter för mycket av god mat och i och med att jag lever tillsammans med Henke så går inte det. Det kommer även att komma tillfällen då man äter på restaurang, blir bjuden på mat av vänner eller familj och ska bjuda andra människor på mat. Vid dessa tillfällen så gäller det att välja de minst dåliga alternativen. Men det är två saker den meningen innebär. 2. Att utesluta kolhydrater så gott jag kan. Detta är fokus på så gott jag kan. Jag måste börja kämpa. Jag måste börja bestämma mig och jag måste börja göra mitt bästa, så gott jag kan. Så bra jag kan! Jag måste vilja detta. Genom hela mitt liv har jag egentligen glidit igenom på en räkmacka. Jag har haft lätt i skolan och klarat allt utan att försöka, jag fick det första och enda jobbet jag sökte efter att vi tar vår examen och vi har precis haft förmånen att kunna köpa en helt fantastisk lägenhet utan att egentligen ha behövt gjort särskilt mycket. Aldrig har jag behövt anstränga mig eller offra något. Idag måste jag det. Här måste jag det. Jag måste lova mig att anstränga mig till det yttersta, gå ut och gå när Henke ber mig trots att det är jobbigt, träna trots att jag inte vill. Jag måste stå emot mitt sötsug trots att allt jag vill är att äta godis. Jag måste börja anstränga mig. Ingenting kommer gratis här i livet. Vissa saker kommer lättare och vissa svårare men ingenting... ingenting.. kommer utan en kamp. I mitt fall är kampen psykisk snarare än fysisk. Jag kämpar inte, med hjälp av LCHF, mot hungerskänslor eller näringsbrist. Jag kämpa mot ett psykisk behov av att äta även när jag inte behöver det. 

 

Okej... Nog med pepptal och kraftansträngningar. Jag hoppas att det ska gå bättre denna gången. Henke har lovat att hjälpa mig. Initialt genom att ta bort min största fiende från vårt hem, någonting som jag är så otroligt tacksam för. Smågodis. Hur många gånger har inte påsen stått i skafferiet och lockat till mig? Hur många gånger har jag inte smugit och tagit när ingen har sett? Jag kan inte, i dagsläget, hålla mig ifrån den påsen och därför erbjöd han sig att sluta köpa hem sådan. Om han köper det får han köpa så lite att han kan äta upp det direkt. Chips, pasta, ris och potatis är inga problem. Det får han ha kvar för det stör mig inte. Glass likaså. Det kan jag faktiskt göra rätt okej varianter på i sommar om suget skulle bli alltför stort. Men det förbenade godiset är som en akilleshäl på mig. 

 

Detta är nu min grund, mitt mål och min framtid. Min kamp. Så går det här. Jag ber om ursäkt för långt inlägg!