20:57:53
Mamma jag är (snart) fäääärdig!
Den femte januari 2012 gick mitt första flyttlass till Karlstad. Jag hade fått ett litet rum för en ockerhyra i en korridor med gemensamt kök. Helena och Markus, två vänner, tillsammans med min mamma och hennes man hjälpte mig att flytta upp alla möbler denna dagen. Vi åkte i förväg och hämtade nycklar och så kom föräldrarna efteråt med släpkärran. Den absoluta flytten skulle gå fredagen den 20 Januari eftersom jag började skolan på måndagen den 23 Januari.
På morgonen den 20 Januari 2012 ringde min pappa till mig och berättade att min farfar hade gått bort. Han hade varit sjuk i leukemi ganska länge och det var inte oväntat, men han berättade också att vi fick skjuta upp flytten ett par dagar och han skulle köra upp mig på söndagen den 22 Januari. Jag minns det så himla väl och tidpunkten för detta avslut kändes så oerhört lägligt.. eller olägligt det är svårt att säga.
Nåja.. Söndagen kom och vi åkte uppåt. Jag minns inte vad vi pratade om på vägen men jag misstänker att mycket handlade om farfar. Väl där uppe slängde min pappa en blick på köket och sedan åkte vi till biltema och köpte en kokplatta med två plattor. Han skulle aldrig tvinga någon att laga mat i det köket och det gjorde jag heller aldrig.
Första dagen kom. Måndagen den 23/1 2012. Jag hittade inte till Universitetet och fick därför använda mig av GPS på telefonen. Halvvägs dit stoppade jag en tjej som var ute och gick och som till råga på allt var utbytesstudent. Hon förklarade vägen och önskade mig lycka till. Jag skulle hitta salen 1D 222. Bara det var en utmaning men jag hittade den snart. Salen låg i mitten av en lång korridor och precis utanför dörren stod ett gäng caféset med bord och stolar. Vid varje bord satt en elev och såg mycket vilsen ut. Inget bord var ledigt så jag var tvungen att sätta mig vid ett annat bord. Jag satte mig vid samma bord som en mörkhårig tjej som såg trevlig ut och utropade "Hej, är du också nervös?", för det hade jag hört att man skulle fråga. Det var hon och vi började genast prata och vi höll ihop resten av dagen. Efteråt har jag fått höra att en tjej som satt vid bordet bredvid blev så avundsjuk på att jag vågade gå fram och prata med någon. Det var dags att gå in och som tur va höll jag ihop med tjejen jag satt mig bredvid. Väl inne i klassrummet ställdes inför samma svenska problem igen. Det fanns ingen ensam ledig plats utan jag var tvungen att välja en plats bredvid någon. Jag satte mig bredvid en kille som satt längst in, ensam vid ett bord. Jag fortsatte prata och skratta med Nathalie, tjejen jag satt mig bredvid utanför, men kände att jag borde prata med killen bredvid mig också. Jag minns att jag sa någonting om att det var spännande att börja plugga men fick inte mycket till svar. Åh, så väl jag minns hur konstig jag tyckte den killen var som satt där och knappt vågade säga någonting: Jag bjöd ju in till samtal och sällskap! Det är väl bättre än att sitta där, ensam? Ja, konstig var han men också lite söt. Konstigt är också hur livet kan spela en ett spratt för idag, tre och ett halvt år senare, lever jag tillsammans med den konstiga och tystlåtna killen som jag satt där bredvid under första dagen och planerar att spendera resten av mitt liv med honom. När jag ser på honom idag ser jag hur den killen har utvecklats till att bli en man som jag är så stolt över och älskar så ofantligt!
Första dagen tog i alla fall slut och efter detta var det en nollningsvecka som hette duga. Det var -19 grader och svinkallt men jag minns att vi hade väldigt roligt. Jag lärde känna massor av människor och vissa av dem har jag kommit att bli väldigt nära vän med. Vissa av dem har jag både förlorat och återfått genom åren som gått.
Nu sitter jag här idag. Jag har just lagt på luren med en av de vänner jag fått genom åren och som förhoppningsvis kommer vara en vän jag har kvar livet ut. Vi har försökt planera upp studier för de sista tre och en halv veckorna i skolan. De sista tre och en halv veckorna av min utbildning. De sista tre och en halv veckorna av tre och ett halvt år. För nu är det snart slut. Nu är jag snart färdig.
Under tre och ett halvt år har jag utvecklats från en osäker tjej till en säkrare kvinna. Jag har börjat tänka på ett sätt som jag tidigare inte gjorde och jag har börjat reflektera och analysera över situationer jag tidigare inte hade brytt mig om. Jag känner mig redo inför arbetslivet och de utmaningar som kommer med det. Jag började som en 20 åring som knappt hade sett handen framför mig vad gäller livserfarenhet, men trodde att jag kunde allt. Idag har mina vyer vidgats lite men framför allt har jag insett vilket skyddat liv jag levt.
Jag är idag.. tre och ett halvt år senare, redo för livets utmaningar. Jag är ju snart färdig!